Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm

Subscribe to Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm feed
Vi samlar in, ordnar och bevarar samt tillgängliggör
Updated: 1 hour 39 min ago

Boktips augusti 2018

Mon, 2018-09-10 14:32
Elaine Mokthefi, Algiers, Third world capital : freedom fighters, revolutionaries, Black Panthers. London : Verso, 2018, 242 s. : ill.

13 juni 1830. Frankrikes krigsflotta siktas utanför Alger, Algeriets huvudstad. ”Det är det första mötet ansikte mot ansikte”, skriver Assia Djebar i sin bok Kärleken, kriget (Leopard förlag 2003). ”Staden, ett tornbestrött landskap i utsökta färger, träder fram som en orientalisk kvinna orörlig i sin mystik. Den franska armadan glider långsamt förbi i majestätisk parad, som varar från gryningen till den larmande middagstiden, En tyst konfrontation, ett högtidligt ögonblick, som drar ut på tiden i andlös väntan som inför en operaouvertyr.”

Tiden står still tills den inte längre gör det. ”Denna storslagna morgons tystnad föregår de skrik och massakrer som kommer att fylla de följande decennierna.”

132 år senare, 1962, efter ett långt och brutalt krig, kan Algeriet förklara sig självständigt och inleda ett nytt kapitel. Ett kapitel som får Amilcar Cabral, en av de ledande i kampen mot de stater som koloniserat Afrika, i hans och Guinea Bissaus fall Portugal, att utbrista att medan muslimer söker sig till Mecka och kristna till Vatikanen, söker sig anhängare till de nationella befrielserörelserna till Alger.

1951, vid 23 års ålder, flyttade Elaine Mokthefi, studentaktivist på vänsterkanten och då ännu under namnet Elaine Klein, från USA till Paris. Där blev hon en del av den pågående antikoloniala och antirasistiska kampen, inte minst vad gällde Algeriets kamp för självständighet. Hon mötte och blev vän med Franz Fanon och mötte även sin framtida make.

Nio år senare återvände hon till USA för att arbeta för Algeriets provisoriska regering utifrån en liten lägenhet i New York, en lägenhet där då okända men snart välkända afrikanska befrielseledare gick in och ut. 1962 flyttade hon till det nu självständiga men våldtagna och sönderbombade Algeriet, till Alger. I Alger arbetade hon som journalist och översättare och kom att stå mitt i de händelser som gjorde Alger till en plats som välkomnade vänsterradikaler, många mer eller mindre utfrysta av samtidens ledande makter, från jordens alla hörn.

1969 kom så Eldridge Cleaver, en av Black Panther Party’s ledande personer, till Alger via Kuba och på flykt från USA. Mokthefi underlättade det mesta för honom, hjälpte honom skapa en sorts ambassad för pantrarna i Alger och ledde honom i stort sett vid handen när det handlade om att skapa och vidmakthålla diverse kontakter. Cleaver fann det för gott att lämna Algeriet 1973 och ett år därefter deporterades Mokthefi, av allt att döma för att den algeriska säkerhetstjänsten fått ett ont öga till henne, till ett Paris som vägrade henne inträde. Hon har aldrig kunnat återvända till Algeriet.

Avslutningsvis kan sägas att denna torra resumé inte på något vis gör Mokthefis bok rättvisa. Förhoppningsvis kan den dock få någon att läsa den.

The Great Refusal : Herbert Marcuse and contemporary social movements / edited by Andrew T. Lamas, Todd Wolfson and Peter N. Funke. Philadelphia : Temple University Press, 2017

Herbert Marcuse föddes 1898 och dog 1979. Strax före och efter Första världskrigets slut deltog han i arbetet med att bygga upp revolutionära arbetarråd och stod nära Rosa Luxemburg och spartakisterna. Han doktorerade 1922 och 1932, blev medlem av Institutet för socialforskning (Frankfurtskolan) 1933, tvingades i landsflykt till USA efter nazisternas maktövertagande, hjälpte USA:s säkerhetstjänst i kampen mot nationalsocialismens Tyskland, påbörjade sin egentliga akademiska karriär efter Andra världskrigets slut.

En bit in på 1960-talet kom han, inte längre purung, att träda fram som en stark röst att lyssna till för studenter och unga i allmänhet. Inte minst de fann hans kritik av kapitalismen angelägen, fann att kritiken av dess konsumism, dess profiterande på och exploatering av natur och människor, dess slöseri med resurser (”slit-och-släng”), dess konformism och inte minst dess förtryck, ett förtryck av andra delar av världen, ett förtryck baserat på ras, kön och klass, värd att ta på allvar och utgå ifrån. Denna bok säger att Marcuse kan vara en utgångspunkt, en referenspunkt, även för de som idag söker en förändring.

The Great Refusal. Den stora vägran, det stora avståndstagandet, det Stora Nejet. I sin bok Den endimensionella människan, som översattes till svenska 1968, skriver Marcuse:

”Konsten innehåller negationens rationalitet, vare sig den är ritualiserad eller ej. I sin högsta potens är den det Stora Nejet – protesten mot det som är. De sätt på vilka den låter människor och ting framträda, sjunga, spela och tala är sätt att vederlägga, bryta ner och omskapa deras faktiska existens (s. 72).”

Med en gång bör sägas att föreliggande bok inte är ett verk med en konst- eller litteraturvetenskaplig inriktning (och det förtjänar att tilläggas att Marcuse inte var av uppfattningen att Konsten skulle kunna utgöra en räddningsplanka under rådande förhållanden – även den hade blivit förnedrad och gjord till en handelsvara bland handelsvaror).

Marcuses Stora Nej återkommer i många av hans skrifter och utgör en kraftfull kritik av anpassning, konformitet, anammande och anbefallet ”positivt tänkande” till förmån för en motsatt strategi: avståndstagande, motstånd, kritik, negativt tänkande. Däri landar denna bok, därifrån och utifrån det utgår den.

I 21 essäer uppdelade på 5 temaavdelningar analyserar ett stort antal forskare och aktivister Marcuses relevans för vår tids sociala rörelser, motstånd och kamp för en annan värld. Väst, nord, öst, syd, Kina såväl som USA, queerteori, våld och icke-våld, feminism, etnicitet, filosofi, sociologi, teori – svepet är stort men oföränderligt intressant och aktuellt.

Michael Robertson, The last utopians : four late nineteenth-century visionaries and their legacy / Princeton : Princeton University Press, 2018, 318 s. : ill.

Från oro och kaos till lugn och harmoni, kanske kan ett sådant motto ligga till grund för utopisk litteratur i gemen. Ett tydligt exempel är Edward Bellamys Looking backwards (1888). Jag kan här citera vad jag själv en gång skrev: ”Bellamys huvudperson faller i sömn år 1887. Samhället är statt i kaos, det råder oordning, ojämlikhet och förhållandet ”mellan arbetare och arbetsgivare, mellan arbete och kapital syntes ha råkat i olag på något obegripligt sätt”. När han vaknar upp har 113 år förflutit och allt är förändrat. Det finns inte längre vare sig partier eller politiker och arbetarefrågan har för länge sedan löst sig av sig självt. Numera finns endast en arbetsgivare, nämligen Nationen, och alla medborgare har blivit arbetstagare, organiserade ”i öfverensstämmelse med industriens behof.” (Hans Larsson: Tidstecken, 1989, s. 45).

I USA gav boken upphov till en rörelse med stor anslutning och den lästes flitigt i tyska arbetarekretsar. Den översattes till svenska av Gustaf Steffen 1889, gick som följetong i Arbetet, inspirerade Axel Danielsson till att skriva Främlingen, ett besök i det nya samhället, lånades flitigt på de svenska fackföreningsbiblioteken, hyllades av Ture Nerman och andra.

William Morris’ framtidsutopi News from Nowhere (1890) översattes 1892 av C. N. Carleson och gavs titeln Nytt från en ny värld. Den var den första boken som gavs ut i Internationellt bibliotek, en bokserie startad av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Även här kan jag citera mig själv:

”Nytt från en ny värld är i mångt och mycket en motskrift till Bellamys En återblick. Morris finner Bellamys bok ’dödande tråkig’ och vad värre är – dess popularitet i socialdemokratiska kretsar är för honom ett tecken på att tanken på statssocialism vunnit insteg i rörelsen. Samma år som En återblick kommer ut, funderar Morris över om ’inte det civiliserade kommersiella samhällets oerhörda organisation leker katt och råtta med oss socialister’. Han finner det möjligt ’att ojämlikhetens samhälle, kunde acceptera det kvasi-socialistiska maskineriet och utnyttja det i syfte att bevara detta samhälle, något beskuret men ändå i tryggt skick.’” (ibid, s. 47)

Edward Carpenter (1844-1929) skrev aldrig något uttalat utopiskt verk, enligt Michael Robertson återfinns hans ”utopiska vision” utspridd i poem, essäer, antropologiska avhandlingar, pamfletter. Han propagerade för en socialism som inkluderade samtliga av den senviktorianska tidens progressiva riktningar, vegetarianism, djurens rätt, feminism, ekologism, sexuellt reformarbete, antikolonialism, naturalism, spiritualism. Själv homosexuell kom han att förorda ett homosexuellt avant-garde som vägvisare mot ett bättre samhälle, detta då homosexuella enligt honom stod friare i förhållande till det nuvarande samhällssystemet, kunde kontrollera sin sexualdrift bättre än andra och förenade de båda könens olika sidor på bästa sätt.

Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var tidigt aktiv i den rörelse som inspirerades av Bellamys Looking backwards. Hon saknade dock en tydlig plats för kvinnor i denna rörelse. Enligt Robertson baserade sig Gilmans utopiska vision, som lades fram bland annat i en lång rad skönlitterära böcker, på en tanke om att samhället ytterst borde styras av en omsorgstanke som framförallt låg kvinnor nära, en ”modersinstinkt”.

Andra återkommande tankar är en kritisk inställning till äktenskapet och kvinnors underordning samt visioner om ett boende där barnomsorg, städning och näringsriktig matlagning handhas av experter. Robertson ger ingående sammanfattningar av hennes böcker i sin bok.

The post Boktips augusti 2018 appeared first on Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Stängt torsdag-fredag 6-7 september

Thu, 2018-09-06 15:04

På grund av inbrott i våra lokaler tvingas vi tyvärr stänga under torsdag och fredag denna vecka. Åter öppet som vanligt tisdag den 11 september, v. 37. 

På grund av inbrottet har vi tvingats att skicka tillbaka alla utlånade volymer till magasinet. 

Vet du med dig att du har volymer som du hade framme i våra forskarutrymmen? Hör av dig innan ditt besök så ordnar vi fram materialet på nytt. 

 

Personalen nås på forskarexpedition@arbark.se 

The post Stängt torsdag-fredag 6-7 september appeared first on Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Boktips juni 2018

Thu, 2018-08-16 14:51
Sara Heyman, Sjukt, syster! : kärlek och uppror i svensk sjukvård / Stockholm : Verbal, 2018, 175 s.

”Det är den sjätte maj 1933. Våren är rekordvarm, närmare trettio grader redan i april. På Karlavägen 26, ett stenkast från Humlegården på Östermalm, har Svensk sjuksköterskeförening sitt ordinarie årsmöte. Bara en vecka tidigare har de haft ett extrainsatt möte, då nya stadgeförslag har presenterats. Nu ska stadgeförslagen klubbas igenom eller fällas. Bertha Wellin sitter i blå dräkt vid presidiebordet. Hon är inne på sitt nittonde år som ordförande för Svensk sjuksköterskeförening.” (s. 10)

Efter omröstningen står det bland anat klart att Svensk sjuksköterskeförening (grundad 1910) skulle ombildas från att ha varit en social mötesplats med möjlighet till vidareutbildning, fortsättningsvis skulle vara en regelrätt fackförening. Fru Wellin avsäger sig sitt ordförandeskap och lämnar under protester årsmötet, för att aldrig återvända. Anledningen till hennes sorti var att hon, kristen som hon var, såg ”sjuksköterskekallet” som något viktigare än ”världsliga ting”, såsom reglerade arbetstider, rimliga löner och drägliga arbetsvillkor. Hon ansåg även att sjuksköterskor inte fick gifta sig och inte fick bo någon annanstans än på sjukhuset där de jobbade.

Just föreställningen om sjuksköterskeyrket som ett ”kall”, snarare än ett yrke bland alla andra löper som en röd tråd genom Heymans bok, och vi får följa yrkets knappt 160-åriga historia, även om läsaren som hastigast tar sig ännu längre tillbaka i tiden för att beskriva Sveriges sjukvård på för knappt 200 år sedan, det vill säga före Florence Nightingale.

Sjukt, syster! är indelad i tre delar; Historien, Synen på sjuksköterskan, samt Priset, alla innehållande ett flertal kapitel som, trots att de är tematiskt sammanhållna, samtliga ger en varierad och fördjupad bild av sådant synen på sjuksköterskan och på dess yrke som ett slags ”kall”, samt deras kamp, löneuppror, osv.

Häromdan läste jag att av OECD-länderna har Sverige, tillsammans med Mexiko och Chile har minst antal vårdplatser per capita, samtidigt som hälso- och sjukvården i dessa länder ändå får mest pengar av BNP (i relation till befolkningsantal). Privatiseringsivern torde vara en högst sannolik förklaring till detta.

Ändå står vi här, i juni 2018, med sjuksköterskor som utför ett viktigare arbete än de allra flesta andra. De är ständigt underbemannade, fortfarande med låga löner, men de kämpar på – och om de då och då går ut i strejk i syfte att få högre löner, kan de, som för några år sedan, bli kallade giriga av namnkunniga tidningskrönikörer.

Även om Heymans bok i mångt och mycket är en genomgående intressant läsning med en lagom stor portion humor är det inte utan att man känner en blandning av både hopp och förtvivlan. Förtvivlan, eftersom våra sjuksköterskor, trots alla sina framsteg, fortfarande inte fått det erkännande i form av lön och dylikt som de förtjänar. Hopp, då yrkesgruppen, såsom dagens situation ser ut (för att inte tala om några år, med tanke på befolkningsökningen) egentligen har allt att vinna på att strida för bättre villkor, enär bristen på sjuksköterskor ligger bakom den vårdkris som fortfarande sprider sig över vårt avlånga land.

Anders Sundelin: Diplomaten /Weylers förlag, 2018, 382 s.

Journalisten Anders Sundelin har tidigare gett ut böcker bland annat om affären kring spionen Stig Wennerström, om polischefen Carl Persson, filmregissören Mai Zetterling, och den beryktade Salaligan. Det är ur material kring spionen Wennerström som Sundelin skrivit sin nya bok, om stjärndiplomaten Sverker Åström (1915-2012), som tjänade som kabinettsekreterare under flera utrikesministrar, och var svensk ambassadör i FN m.m. under en lång karriär som sträckte sig från andra världskriget (då Åström tjänstgjorde vid den svenska ambassaden i Sovjetunionen) och fram till hans sista postering som ambassadör i Paris till 1982.

Åström har själv beskrivit sin karriär i boken Ögonblick (1992). Ett visst uppseende väckte han när han som 87-åring ”kom ut” som homosexuell. Sundelin uppehåller sig en hel del i boken kring detta, något som fick polischefen Carl Persson att betrakta Åström som en ”säkerhetsrisk”, vilket dock avfärdades ganska direkt av statsminister Tage Erlander.

Sundelin försöker också hypotetiskt binda Åström till den svenske (eller ryske) spionen ”getingen”, som omnämns i ett antal dokument i SÄPO-akter från 1960-talet och framåt. Om han lyckas med detta må läsaren bedöma.

Åström var som sagt stjärndiplomat, och har inte efterlämnat något eget arkiv eller minsta anteckning. Mycket i boken bygger därför på hörsägen. Man får emellertid en insyn i diplomatins spännande värld under det kalla kriget, vilket är intressant. Åström var kulturellt intresserad, han donerade en stor rysk silversamling (av svenska silversmeder från Sankt Petersburg) till UD efter sin död, och översatte från italienska Michelangelos kärlekssonetter. Efter sin pensionering blev han en flitig debattör av utrikespolitik, och starkt kritisk till både Israels och USA:s utrikespolitik.

 

 

 

 

The post Boktips juni 2018 appeared first on Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Boktips maj 2018

Tue, 2018-06-12 15:11
Fabrice Bensimon, Qentin Deluermoz, Jeanne Moisand (red.), ”Arise ye wretched of the Earth” : the First International in a global perspective /Leiden: Brill, 2018, 404 s.

Första internationalen (Internationella arbetarassociationen) grundades i London i september 1864; i november samma år publicerades dess stadgar, vars författare var Karl Marx. Organisationen sammanslöt fackföreningar, kooperationer och individuella arbetare med hemvist i framförallt Europa och Amerika i en transnationell kamp för bättre villkor och frigörelse för arbetarklassen. Snart nog kom organisationen att ses som ett hot mot den rådande ordningen.

Nio kongresser hann gå av stapeln innan organisationen gick i graven i september 1877. I en kort kronologi i bokens slut placeras omväxlande begreppen ”Centralist” eller ”Autonomist” inom parentes vad gäller kongresserna från 1873 och framåt, detta då organisationen splittrades 1872. Denna innehållsrika bok är indelad i tre olika avdelningar, ”Organisation and debates”, ”Global causes and local branches”, ”Actors and ideologies”.

24 forskare har bidragit med artiklar som tar upp bland annat ämnen som förhistorien, Internationalens arbete på internationell såväl som nationell nivå, aktiviteterna under Pariskommunens dagar, repressionen från det rådande, Internationalen och feminismen.

Kateřina Lišková, Sexual liberation, socialist style : communist Czechoslovakia and the science of desire, 1945-1989 / Cambridge: Cambridge University Press, 2018, 281 s.

Sexologi. Innebar övergången till kommuniststyrda stater i Östeuropa även en förändrad inställning till sexualitet, familjepolitik, emancipation?

Denna väl underbyggda bok svarar ja på den frågan. Alltför länge, menar författaren, har det förts fram som en självklarhet att den östeuropeiska kommunismen, och kommunister i stort, var asexuella, pryda personer som försökte förtrycka alla sexuella uttryck. Lika ofta har detta kontrasterats mot en västerländsk version som kopplar samman sexuell frigörelse med konsumerism, p-piller och diverse sociala rörelser. Denna version identifierar dessutom frigörelse som något som kommer underifrån och ser med stor misstro på en frihet förmedlad per dekret från ovan.

I denna bok, som, det förtjänar att återigen poängteras, har en stabil grund i väldokumenterad forskning, ifrågasätts en hel del av dessa snarast förutfattade meningar. Efterkrigstidens kommunistregimer satte jämlikheten och kvinnans frigörelse i högsätet. Nya utbildningsvägar öppnades upp, självständigheten och oberoendet vidgades när arbetsmarknaden öppnades upp, det skapades en barnomsorg, familjelagstiftningen skrevs om för att ge kvinnor och män lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, möjligheten för kvinnor att ta ut skilsmässa förenklades.

Samtidigt växer något som vi skulle kunna kalla ”sexologiindustri” fram. Manualer och hjälpböcker ges ut i mängd för att hjälpa och instruera befolkningen vad gäller skapandet av ett gott och sunt sexliv; en expertis tar plats och spelar en allt viktigare roll vad gäller sex och samlevnad. Genom att studera dessa och andra dokument från 1945 till 1989 kan författaren även utläsa och analysera hur synen på sexualiteten och jämlikheten mellan könen skiftar över tid.

”Det är viktigt för oss att förstå hur våra genusbaserade och sexuella själv har uppstått”, skriver Lišková i bokens avslutning. ”Inte nödvändigtvis för att vi skulle förstå oss själva bättre. Vad som är viktigt är hur vi tänker över dåtiden, med vilken struktur och nyans. Detta inte enbart för att undvika upprepandet av samma gamla misstag, men även för att kunna se möjliga alternativ till det-som-är. Om vi när vi ser tillbaks på en historisk period som höll fram en alternativ modernitet, faller tillbaks på, eller in i, substanslösa klichéer, berövar vi oss själva möjligheten att finna kreativa sätt och vägar på vilka vi kan utmana och förändra den värld vi lever i idag.” (s. 260)

Christophe Jaffrelot, Narender Kumar (red.), Dr Ambedkar and democracy : an anthology / Oxford University Press, 2018. 263 s.

Doktor B.R. Ambedkar (1891–1956) kom själv från den ”kastlösa” klassen (daliter) i Indien. Han är idag en känd auktoritet på frågor om kastsystemet i Indien, demokrati, social exkludering och kolonialism. The Indian institute of Dalit studies i New Delhi har gett ut flera av Ambedkars texter, till exempel 2009, Perspectives on social exclusion and inclusive politics. I denna bok har redaktörerna, där Narender Kumar är professor vid Centre for political studies vid Jawaharlal Nehru University i New Delhi, samlat texter av Ambedkar om demokrati, liksom en sammanfattning av Ambedkars tankegångar av de båda redaktörerna.

Här exemplifieras hans tankar om demokrati som ett ”sätt att leva”, med respekt för politiska minoriteter, och ett utvecklat pacifistiskt sätt att leva, i Gandhis efterföljd. ”Essänsen av demokrati”, skriver professor Sukhadeo Thorat i bokens förord, enligt Ambedkar var begreppet ”one man, one value”, eller ”one man, one vote”. Det inkluderade social och ekonomisk demokrati som förutsättningar för ”politisk demokrati”. Diskussionerna fördes på 1940-talet mellan Ambedkar och Nehru om hur långt statlig socialism skulle föras.

Uppsatserna i boken sträcker sig från 1919 till 1956. Ambedkar hävdade att inslag av socialistiskt styrd ekonomi i Indien skulle främja demokratin. Han menade också att det förlegade kastsystemet i Indien borde ersättas med mer ”buddhistiskt tänkande”.

Ambedkar var en av de viktigaste inspirationskällorna till den indiska konstitutionen, som antogs i januari 1950. Den garanterade också rättigheter för landets minoriteter. I boken hävdas att Ambedkars texter också profetiskt förebådar de problem som uppstod mellan etniska och sociala grupper i Indien efter självständigheten 1947.

 

The post Boktips maj 2018 appeared first on Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.